Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/159

Svart mörkret låg en gång kring fosterjorden,
Och i den gamles hand var spiran tung;
Då bad till södern så den höga norden:
”Gif mig af dina hjeltar en till kung!”
Och södern svarte: ”Jag har många söner,
Men har blott en, som är din krona värd:
Re’n länge krigarns lager honom kröner,
En folkets man förstår han folkets böner:
Hans blick en ljungeld är, en seger är hans svärd.”

Och hjelten kom till nordens fria slägte,
Der äran städs en infödd landsman var;
Och sina kronor det åt honom räckte,
Och re’n han dem ett fjerndels sekel bar.
Nu, åttiårig, ser han solen skrida
Mot vesterns dalar uti stupad fart;
Men vänlig glans dess sista strålar sprida,
Ty hoppet mognadt står invid hans sida,
Och ur en framtids moln le morgonstjernor klart.

Syn, såsom denna, såg ej ofta verlden,
Fest, såsom denna, kommer icke mer:
En söderns hjelte, som har bortlagt svärden
Och ser, som kung i nord, sin sol gå ner:
En manlig furste, som den gamle stöder,
En hjelteätt med hoppets friska drag,
En blomsterring af fyra unga bröder; —
Och nu vi fråge länderna i söder,
Om de en tafla ha, så skön, som vår i dag.