Den här sidan har korrekturlästs
I.
Konung, som hvälfver slägternas öden,
Lär oss välsigna i tårarnas flöden
Handen, som mäktig båd’ gifver och tar!
Lifvet du sänder, du sänder ock döden,
Himlarnas konung, verldarnas far!
Spiran, som du öfver rymderna sträcker,
Kronan, som du ofvan stjernorna bär,
Tiden ej flyttar och döden ej bräcker;
Riket, ditt rike, i evighet räcker,
Evigt du blir, som du var och du är.
Men förgängelsen med vindar kalla
Susar öfver jorden, söker alla,
Hittar väg till torp och kungaslott,
Och på slutet herrskar — döden blott.
Höga, låga, alla lika falla
För hans vink, och dela samma lott.
Jordens mäktige! Er spira brytes,
Purpurn sist uti en svepduk bytes,
Grafvar stå, der throner nyss ha stått.
