Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
MINNE OCH HOPP
vid halfseklets slut.[1]


Hoppets helsning morgonen välkomnar,
Hoppet vaknar, innan östern grytt;
Men hvar qväll, när dagens oro domnar
Och när solens trötta öga somnar,
Väckes minnet af den tid, som flytt.
Menskan, mellan jord och himmel dragen,
Ömsom nöjets, ömsom mödans slaf,
Följer tanklös timmarna af dagen;
Men den sista slår, hon räknar slagen,
Räknar stegen närmare sin graf.

Och hon ser uppöfver sig, — der tåga
Nya verldar fram för hennes syn:
Allvar bor i deras bleka låga,
Mången aning vaknar, mången fråga
Till de gyllne vandrarne i skyn.
Själens vingar stoftet af sig skaka,
Solblind förr, hon börjar nu att se:
Oss blir ljuft med våra minnen vaka,
Dagens bilder kalla vi tillbaka,
Lefva om dess fröjder och dess ve.

  1. Uppläst på Svenska Akademiens högtidsdag d. 20 Dec. 1830.