Det är i stormen som vår själ sig härdar,
Hon skulle domna af en evig fred,
Och äfven sorgen måste vara med,
Den rena glädjen hör till andra verldar,
Det rena ljuset är blott hemma der,
Men ljus och skuggor måste vexla här,
Och våren följs af härjaren, af hösten,
Men äfven smärtan ofta följs af trösten.
Så dessa moln, som skymt vårt fosterland
Och skickat blixten ner att tända sorgen
Elektriskt mellan hyddorna och borgen,
De digra molnen skingras efterhand.
De flykta hän; men lemna i vårt sinne
En molnfläck qvar, så evig som vårt minne
Af honom, som vi nu först känne rätt,
Se’n han i sorg hvart nordiskt hjerta klädt.
Ty ofta ej vi veta i vår villa
Hur högt vi älske månget väsen, som
Går vid vår sida anspråkslöst och stilla,
Men döden först upplyser oss derom.
Det ljuset kommer, kom ock denna gången,
Som viggen ur den klufna skyn slår ner:
En har den träffat, hotat ännu fler; —
Men nu i glädje brytes sorgesången,
Och solen åter fram ur molnen går,
Och lifvet segrar, och vår kung är vår.
- ↑ Uppläst på Svenska Akademiens högtidsdag d. 20 Dec. 1852.
