Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
VAGGA OCH GRAF.


(1854.)

Föll icke nyss den unga stam på fjället,
Hvars krona sjöng om morgonrodnans hopp?
Och späda rosen, som sköt opp i stället,
Är äfven den nu bruten i sin knopp?

Carl Johans sonson re’n sin son begråter,
Som bror han sörjt, han sörjer nu som far:
Hvad himlen gaf han gifvit himlen åter,
Han af sin fröjd har blotta stoftet qvar.

Och Riddartemplet öppnat har sitt sköte,
De stora skuggor breda ut sin famn,
De höge Carlar hafva här stämt möte
Med den, som prydt i oskuld deras namn.

Du hoppets dröm, du löftets ljusa hägring,
Du skymt af framtid, som oss öfvergaf!
Du log i vaggan mot all jordens fägring,
Åt all dess purpur ler du i din graf.

Den, och ej mer, af hela vida norden,
Från pol’n till Sundet, lysste dig att få.
Det herrliga, det rikaste på jorden
Mot barnets himlar O hur armt ändå!