Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/195

Så vi bördat honom åter
Re’n för länge från oss skild,
Dock ej oss, men land och rike,
Tillhör från i dag hans bild.
Samla sig kring den de gamle,
Går en hviskning man från man:
”Det är lärarn, det är skalden,
Det är vännen, det är han!”

Kom, du nordens mö, med rosor,
Strö dem, strö dem för hans fot!
Han har läst uti ditt hjerta,
Han har trängt intill dess rot.
Hur du älskar, hur du sörjer,
Hoppas, men försaka kan,
Offret af en trogen kärlek
Vet blott Ingeborg och han.

Träd, o yngling, fram till vården!
Tänk: en dag kom han, som du,
Obekant för sig och verlden,
Hit — der bronsen talar nu,
Och han skar sig genom lifvet
Väg med egna senors kraft.
Räkna striderna, han kämpat!
Räkna segrarna, han haft!

Mäktar du ej honom följa
På hans bana emot soln,
Sitt som han vid arbetsbordet,
Stig som han till lärostoln!