Och se, med de skridande åren
Olympen dig växer i spåren;
Omkring dig gestalter du strör,
Af hvilka en enda ej dör.
Besvärjare! kalla i dagen
All storhet, som från oss är tagen!
Af hjeltar och statsmän en flock,
Bjud fram ur ditt lydiga block!
För slägtet i vekliga dvalan
Åt stenen gif blickar och talan!
Och, midt under dvergarnas kif,
Tag berget och låt det få lif!
Men skönaste bilden oss visas
I mästarn, som, hur han än prisas,
Går flärdlös sin ensliga stig
Och tänker blott ödmjukt om sig:
Den stränge med menlösa sinnet,
Som skapar för äran och minnet,
Och offrar sin spännkraft af stål
För skönhetens eviga mål.
Men snart är du nu från oss borta.
Haf tack för de rika, de korta,
De festliga dagar, du skänkt
Oss här med hvad skönast du tänkt!
Till staden i vester du hastar,
Der elfven i hafvet sig kastar,
O helsa till den härifrån:
Bed den vara stolt af sin son!
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/198
Den här sidan har korrekturlästs
