Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13
SONETTER.
SPELAREN.
Guld, endast guld, det kan min hunger mätta,
Guld, endast guld, det kan min längtan stilla;
Men för det myckna vågar jag det lilla,
Allt, hvad jag har, jag på ett kort vill sätta.
Och är det kortet icke än det rätta,
Och skall jag än min salighet förspilla,
Jag håller rödt. Nej se, hur det går illa!
Jag håller svart, och — tappar äfven detta.
Så är då allt förloradt. Jag fördömde!
Ve! efter mig i tömda boet frågar
Nu svultna gossen min förgråtna maka.
Min maka, ha! Jag vigselringen glömde,
Den har hon qvar: den hämtar jag och vågar
Den på ett kast, som ger mig allt tillbaka.
