Såg dagen ljus och sorgerna än inga,
Och hvarje oro låg så tyst och sof
Vid barnets lek i Sten den gamles hof.
Så snart ett armborst jag förmådde lyfta,
Jag sprang i skogens djup, i bergets klyfta,
Och för sin lömskhet emot vilsna får
Fick vargen plikta, när det djupa sår
Blodröda rosor sådde mellan törnen;
Och flög en hök då jagande förbi
De skygga dufvor, föll han död, men örnen
Med starka vingslag gick i molnen fri
Snart tänkte jag: den höken bör du kufva,
Som rofsjuk flyger öfver Kattegat,
Skjut vingen af! Blif värd den segerhufva,
Som kring din hjessa re’n i vaggan satt! —
När så kung Hans en dag i hofsaln lade
Sin hand på mina lockars guld och sade:
”Får du blott lefva, nog blir du en man”,
Den spådom — tänkte jag — skall blifva sann;
Men, när till man jag vuxit opp, kanhända
Din egen makt i Sverge får en ända.
Ty samma afsky för all våldets nyck
Och samma hat mot främmande förtryck,
Som nu med stegrad eld mitt sinne lifvar,
Jag kände då. — En gång, när mäster Ivar
Med löje talte om de svenskas ok,
Som in i hjertat skar mig allaredan,
Jag högg min lilla värja i hans bok
Och till hans skola kom jag aldrig sedan;
Det språk, som väx. ur fria Romarns graf,
Blef trögt att tyda för en utländsk slaf. —
Så härdad, flöt min barndom hän vid hofvet,
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/214
Den här sidan har korrekturlästs
206
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
