Den här sidan har korrekturlästs
230
GUSTAF ADOLF VID LÜTZEN.
Af ramlade välden och konungahus,
Och mer han ej väckes.
Men än ur de böljande tidernas brus
Hans minne vi berge,
Så länge ett Sverge
Fins qvar uti norden,
Så länge på jorden
Ett hjerta än klappar för sanning och ljus.
