Den här sidan har korrekturlästs
239
ITALIA.
Och Natten, af en engels[1] hand
I marmor huggen, ser hon ock:
En själ, som sina lågor band
I stenens hårda block! —
Canovas gratier sväfva tre
Kring hennes hvita nattduksbord;
Men störste mästarns atelier
Har nyckeln gömd i nord.
Han föddes ej vid hennes haf,
Han är ej hennes son, ej bror,
Men det var hon, som intryck gaf:
Hos henne blef han stor.
När Ryktet, med hans namn i glans,
Far länder ut, far länder in,
Sin ära räknar hon för hans,
Hans räknar hon för sin.
Nu hör på Comos stilla vik,
Den månbeglänsta, klingar tyst
En himmelskt smältande musik,
Af nattens vindar kysst!
Monn’ näktergalen sjunger der?
Nej, menskohand, nej, menskobröst.
Monn’ det violn från Parma[2] är?
Monn’ det är Grisis röst?
