Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
249
EN AFTON I TIVOLI.

Hur friskt det susar i olivebladen,
Hur vinkar ej naturens helgedom!
Och det blir qvaft, man längtar ut från staden
I sommarqvälln, fast staden heter Rom.
På Forum vill jag gå, när stormen hviner
Bland brutna tempel öfver hjeltars ben;
Men trött man blir att evigt se ruiner,
Och mången gång, när solen vänligt skiner,
En blomma gläder mer än sjelfva Coliséen.

Jag gick den gamla Via Tiburtina,
Så ofta trampad i de fordna dar.
En hvar har anor. Hon har också sina
Och dem bär häfden troget i förvar.
Här af Sabiner mången väpnad skara
Mot Latiens örnar sig i härnad gett.
Jag kom till Anio, kom till Solfatara,
Och nu förtjust att re’n vid mâlet vara,
Mitt öga såg en syn, mer skön än drömmen sett.

Der låg på bergets sluttning bland oliver
En stad och glimrade i aftonsoln:
En flod sprang utför bergets vägg med ifver,
Och rosen ångade och nattvioln:
Citronen glödde mellan dunkla bladen,
Och fågeltoner flögo mig förbi;
Men som en åska dånade kaskaden,
Der hon i djupet störtade, och staden
Han var ett Edens barn, — han hette Tivoli.