Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
275
DET FJERDE REGEMENTET.

Och många tappra mannahjertan brista.
Dock blef vårt vapen bajonetten blott:
Och mången strid mot tsarens här vi mista,
Dock hade ingen lossat än ett skott.
Der Weichselns vatten flyr mot hafvet rödt,
Der har det fjerde regementet blödt.

O ve! det qvides i palats och koja,
Det svarar ve i söder och i nord;
Vårt land på nytt är smidt i jern och boja,
Det fins ej mer ett Polen på Guds jord.
Hvar man, som ej är död, är fágelfri
Af regementets sista kompani.

Hell er, J bröder, som fått glada stupa
På ärans fält, med ännu måttadt spjut!
Vi lefva än, men såren äro djupa.
Och med vår frihet är det evigt slut.
O Gud i himlen! Snart är det förbi
Med regementets sista kompani.

En dimmig qväll, från polska sidan stanna.
Sju grenadierer invid Preussens gräns
Med friska sår, med ärr på mulen panna; —
”Wer da?” det skallar, fästningskedjan späns.
Då svarar en: ”i landsflykt drifna hit,
De sista sju af sista kompanit.”