Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
277
DEN SÖRJANDE GREKINNAN.

Med ögat stirrande mot vestra randen,
Ty uti vester Missolonghi låg,
Der hennes älskling fallen var i striden.
En qväll hon satt, som vanligt, ensam, tyst,
Inunder ekens gröna hvalf, och solen
I guld och purpur sönk så herrlig ner
Bakom de tusen öarna i hafvet;
Men sista strålen af dess aftonljus
Föll slocknande på Hellas' bleka dotter.
Af daggen, som i klara perlor låg,
Hvar blommas ögonlock till sömn nu täcktes,
Men tårlöst hennes brustna öga såg
Mot Missolonghi och den sol, som släcktes.