Den här sidan har korrekturlästs
277
DEN SÖRJANDE GREKINNAN.
Med ögat stirrande mot vestra randen,
Ty uti vester Missolonghi låg,
Der hennes älskling fallen var i striden.
En qväll hon satt, som vanligt, ensam, tyst,
Inunder ekens gröna hvalf, och solen
I guld och purpur sönk så herrlig ner
Bakom de tusen öarna i hafvet;
Men sista strålen af dess aftonljus
Föll slocknande på Hellas' bleka dotter.
Af daggen, som i klara perlor låg,
Hvar blommas ögonlock till sömn nu täcktes,
Men tårlöst hennes brustna öga såg
Mot Missolonghi och den sol, som släcktes.
