Den här sidan har korrekturlästs
279
STRÖDDA DIKTER II.
HELSNING UR FJERRAN.
Far jag kring verlden utan ro,
Så hittar dock mitt hjerta hem
Till stilla trakt, till eget bo,
Och söker opp — jag vet väl hvem.
Ty hemmet är dock ljuft och kärt,
Hur mycket herrligt än man såg
Kring verldens rund, — det har jag lärt
Uppå mitt långa vandringståg.
Och har man der ett hjerta qvar,
Som klappar ömt, som längtar still,
Ett sådant hjerta, som jag har,
Då händer det, man hemåt vill.
Ty skön är söderns glada verld,
Dess sol så varm, dess luft så blå;
Men eget bo, men egen härd,
Det är långt skönare ändå.
Och månget land jag skåda fick
Långt bättre, rikare än vårt;
Men vännens hjerta, vännens blick,
Dem glömde jag ändå ej bort.
