Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25
SONETT-KRANS.
IV.
M är en bild utaf det trefaldt ena,
En spets mot jorden, två mot skyn det skjuter,
Och fast och enigt sig tillhopa sluter.
Ett M var tusen förr hos Romarena.
Och ingen bokstaf vill jag nu förklena,
Men hör, i sångens klingande minuter,
Hur i det klara A sig sammangjuter
Det renast sköna och det skönast rena.
Och M och A dem hviskar med förtjusning
Hvar ros på ängen, och hvart träd i dalen,
Och hafvets våg, och bergens djupa stämma.
Jag hör hur vindens suck, hur löfvens susning,
Hur bäckens sorl, jag hör hur näktergalen,
Hur alla täfla i att stafva M. A.
