Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


”Carl August död”! — så ljöd från skånska heden
Ett sorgens verop öfver Svea land.
Af häpnad slagna stodo krigarleden;
Men agget slipade sin hvassa tand,
Bet i förtviflan sina egna söner,
Slet sönder deras lik och hörde inga böner.

Skall hopens yra kannibaliskt fira
Än nya fester i medborgarblod? —
Ack! sonlös satt den Gamle med sin spira,
Och ingen man vid folkets framtid stod.
”Hvar fins den starke, som oss begge stöder”?
Så sporde kung och folk, och sågo emot söder.

Der låg det land, som tappra söner födde
Till bragders törst, till krigets vilda lust.
Ur djupa sår det för sin frihet blödde,
Men segrens örnar vaktade dess kust,
Och högst satt kejsarörnen på sitt näste,
Och rof han delte ut, och sina klor han hvässte.

Och, sänd af honom, flög en hjelteskara
På lösta vingar öfver jordens ring,
Och frost och hetta, tusen dödars fara,
För dessa tappra var en ringa ting;
Ur låga hyddor flögo de kring verlden
Att throner bryta ner och bygga upp — med svärden.