Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/70

Spörj Halle, spörj Hannover, hela raden
Af städer, dem han skonat eller styrt!
Följ Trave in i gamla hansestaden,
Och se, hans minne är dem alla dyrt!
Hvarhelst för våldets ok en skuldra dignar,
Vid namnet Bernadotte man gläds och man välsignar.

Så blyge ynglingen från Adours dalar,
Nu hjeltefurste, för de tappra an.
Hur klart han tänker och hur skönt han talar,
Ej krigare allen, men medborgsman!
Hans örnblick träffar som en blixt det sanna,
Och svarta lockars natt beskuggar djupsint panna.

Han glänser öfver sina vapenbröder,
Och högre ingen byggt sin äras port. —
Då sågo Sveas kung och folk mot söder,
Och sågo honom — deras val var gjordt.
”Kom du till oss, då skall oss ödet skona;
Gif oss ditt hjeltesvärd! Vi ge en kungakrona.”

Så bedja de. Han lyssnade till bönen,
Ett kärleksrop ur Sveas djupa bröst.
”Ett räddadt folk skall blifva offerlönen” —
Han tänkte — ”Jag vill lyda folkets röst.
Farväl mitt land! En krona af din lager
Jag bryter, och min son, mitt svärd jag med mig tager.