av två själar, som annars sällan pläga förstå varandra, nämligen Karlstadstidningens redaktör Mauritz Hellberg och Svenska Dagbladets kritiker, docenten Fredrik Böök; vad dessa herrar — helt säkert med de angripnas goda minne — presterat gent emot Strindberg, skola vi se i det följande. Glädjande är det emellertid, att »Socialdemokraten» anlagt förståndiga och rättvisa synpunkter på denna Strindbergsfejd, och än mer glädjande, eftersom den samtidigt i viss mån kommer som en överraskning, är den utredning i frågan, som d:r John Landqvist nyss publicerat i Aftontidningen, Strindbergs nuvarande organ i litterära frågor. Ur denna förträffliga artikel, vilken delvis kan sägas vara en fortsättning till den klarsynta framställning, som professor Hans Larsson för ej längesedan lämnade angående »åttiotalets» litterära och kulturella insatser, tillåta vi oss att anföra följande utdrag:
Emellertid må börjas med den hårresande förklaringen, att Strindberg, inte i personfrågan, men i sakfrågan, har rätt! Till en vidlyftig del! Det är Strindberg som är den store förnyaren i vår litteratur! I alla riktningar — även och icke minst den romantiska med vad därtill hörer. Det är så bekvämt för alla rubrikmänniskor, för alla, som bygga historien av klichéernas mosaik, det kommer väl att stå — står säkert redan — i alla små läroböcker, att med Strindberg så infördes naturalismen, men när den var
