22
onödigt slöseri med fysiologiska och fackvetenskapliga termer». Och hela genren är en smula gammalmodig, ty »det, som alla ögonblickets (?) stora konstnärer nu älska och eftersträva är mindre de säregna nyanserna i uppfattning och känsla än de mäktiga och för många gällande(!) greppen». Eljes har boken stått provet, vägts på tidens våg och befunnits äkta; och så kommer finalen:
Denna tungsinta och kvalfulla prosadikt är nog bland det mest temperamentfulla och egendomliga Ola Hansson skrivit. När jag läser de tunga meningarna och hör deras dova sorgmarschklang, framträder för minnet bilden av en död diktare från ungdomsåren. Det är icke författaren själv jag menar, ehuru han kommit underligt långt bort från oss alla, men en verkligt avliden. Det är Karl August Tavaststjerna jag tänker på, o. s. v.
Hur nobelt är icke detta att framställa den misshagliga kollegan som en död man, på vars mull man nu ädelmodigt lägger en krans, som han egentligen inte förtjänat, och hur mycket sanning rymmer icke en sådan dödsattest, utställd för en man, som några år efteråt slag i slag skänker oss alla de härliga dikter, som rymmas i Det förlovade landet, Nya visor och På hemmets altare!