48
rådet, nogare uttryckt i den inre åskådningsförmågans svaghet och i saknaden av logiskt öra. Till dessa naturliga defekter kommer så en brist på teoretisk skolning, som visserligen undgår ytliga läsare, men som lika fullt gör sig gällande varje gång författaren vill gripa sig an med problem, som ligga utanför den rena belletristiken. Levertin kan konversera ledigt och intelligent om mycket mellan himmel och jord, men så snart hans resonemang vill höja sig över en viss nivå, inträder en intellektuell förbistring, som kommer honom att yttra de meningslösaste ting. Man kan i hans »Samlade skrifter» läsa den ena recensionen efter den andra och med tillfredsställelse höra de kloka och rättvisa ord som Levertin yttrar om arbeten av en Klinckowström, en Vetterlund, en Schöldström o. s. v., — tills plötsligt ett verk med djupare tankeinnehåll kommer kritikern att snubbla och slå en kullerbytta, som på ett högst fatalt sätt derangerar hans kulturella elegans.
Som ett typiskt exempel på sådana intellektuella missfall hos Levertin kan anföras hans recension över Hans Larssons skrifter, i all synnerhet de rader han ägnat »Poesiens logik». Redan »Studier och meditationer» föranleder Levertin att krydda lovorden med tämligen ampra förebråelser: