och försnillningar, som i Svenska litteraturen blivit gjorda under de sista årtiondena, understödda av ett förlagskontor, två professurer, några tidningar och två adliga namn. Dessa två namn, icke så högadliga dock, hade egendomligt nog figurerat i 70- och 80-talets brännvins- och stenkols-svindlerier, och när man nu fick återse dem i litteraturen opererande med samma fördomsfria metoder, så låg ju nära till hands att tänka på ärftlighet — utan moral.
Som redan synes av ovanstående, har Strindberg icke inskränkt sig till defensiven, utan också gått anfallsvis tillväga, trogen den gamla satsen att ett kraftigt hugg är den bästa paraden. Naturligt nog gäller hans angrepp i första hand den författare, som mer än andra lancerats som Strindbergs antipod och överman, nämligen Verner von Heidenstam, vars produktion nu av Strindberg göres till föremål för en kritik, som på enstaka punkter säkerligen är för sträng, men som dock i grunden är en sund och berättigad reaktion mot den stupida avgudadyrkan, vilken i mer än ett decennium bedrivits med den Heidenstamska diktningen. De berömda »fem raderna», som Ellen Key förklarat sig vilja höra på dödsbädden, och mot vilka hon vore böjd att kasta bort hela Tegnérs »Svea», göres av Strindberg till föremål för en analys, som kulminerar i följande omvärdering:
