— Och märk väl, att ni blir bortkörd. Jag tycker sannerligen, att ni borde skämmas. Er släkt har levat tillsammans med min under detta tag i mer än hundra år, och så ertappar jag er, invecklad i mörka stämplingar mot mig.
— Nej, nej, sir; visst inte mot er! Orden uttalades av en kvinnlig stämma, och fru Barrymore, blekare och än mera uppskakad än sin man, stod i dörren. Hennes voluminösa gestalt, iförd kjol och stor schal, skulle ha förefallit ytterst komisk, om ej uttrycket i hennes ansikte vittnat om en sådan förtvivlan.
— Vi måste ge oss av härifrån, Eliza. Det blev slutet på den historien. Det är så gott du börjar packa strax, sade hovmästaren.
— O, John, John, har det då kommit därhän? Det är mitt fel, sir Henry, alltihop är mitt fel. Vad han gjort, har han gjort för min skull och för att jag bett honom.
— Så tala då ut! Vad betyder alltsammans?
— Min stackars olycklige bror håller på att svälta ihjäl därute på heden. Vi kunna inte låta honom förgås utanför våra portar. Ljuset är signal åt honom, att han skall få mat, och hans ljus därborta är tänt för att visa vart maten skall bäras.
— Er bror är således —
— Den förrymde fästningsfången — Selden, brottslingen.
— Jaha, så är det, sir, sade Barrymore. Jag sade er, att hemligheten inte var min och att jag inte kunde tala om den för er. Nu har ni hört den, och nu ser ni, att om det var några stämplingar å bana, så gällde de åtminstone inte er.
Detta var alltså förklaringen på de smygande nattvandringarna och ljuset i fönstret. Både sir Henry och jag stirrade alldeles häpna på kvinnan. Var det väl möjligt, att denna tröga, aktningsvärda person var av samma blod som en av landets mest beryktade brottslingar?
— Ja sir, jag heter Selden i mig själv, och han är en yngre bror till mig. Vi skämde bort honom, när han var pojke och läto honom i allt få sin vilja fram, tills han fick den föreställningen, att världen var till för hans nöje och att han kunde göra vad han
