— Jag undrar just, sade baroneten, vad Holmes skulle säga om det här. Vad var det nu igen det stod om dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjdpunkten?
Som till svar på hans fråga steg plötsligt från hedens vida dunkel samma underliga ljud, som jag redan förut en gång hört vid utkanten av det stora Grimpenträsket. Det bars av vinden genom den tysta natten, först ett tjut eller rytande och sedan dog det bort i ett doft mummel. Åter och åter upprepades det, hela luften dallrade därav, nu ljöd det gällt, vilt, hotande. Baroneten grep mig i rockärmen och hans ansikte lyste vitt i mörkret.
— Store Gud, vad är det Watson?
— Det vet jag inte. Det där ljudet förekommer allt emellanåt på heden. Jag har hört det en gång förr.
Det dog bort, och en fullkomlig tystnad slöt sig om oss. Vi stodo och ansträngde oss för att höra, men kunde ingenting vidare förnimma.
— Watson, sade han, det där var hundtjut.
Blodet isades i mina ådror, ty något i hans röst vittnade om, att han gripits av hemsk skräck.
— Hur kalla de det där ljudet? frågade han.
— Vilka?
— Människorna här i trakten.
— Åh, de äro mycket okunniga. Vad gör det er vad de kalla det.
— Tala om det för mig, Watson. Vad säga de?
Jag tvekade, men kunde icke undgå att svara.
— De säga, att det är Baskervillernas hund, som tjuter.
Han undertryckte ett utrop och teg några ögonblick.
— Nog var det en hund, sade han till sist, men ljudet kom långt bort ifrån, antagligen från det där hållet.
— Det är svårt att säga varifrån det kom.
— Det steg och föll med vinden. Ligger inte Grimpens träsk där bortåt?
— Jo, det gör det.
— Och därifrån kom också ljudet. Säg mig upp riktigt, Watson, om inte ni också tyckte, att det lät
