Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
NIONDE KAPITLET

Ett väldigt granitblock dolde oss då vi kommo, och hopkrupna där bakom tittade vi över det på signalljuset. Det var underligt att se detta enda ljus brinna mitt på heden, utan att något tecken till liv förspordes i närheten — en liten rak, gul låga, som sköt upp och belyste de båda stenväggarna.

— Vad skola vi nu göra? viskade sir Henry.

— Vänta här. Han är nog inte långt ifrån sitt ljus. Låt oss se, om vi inte kunna upptäcka en skymt av honom.

Knappt hade jag uttalat orden, förrän vi båda två fingo se honom. Över den tudelade sten, i vars remna ljuset brann, sköt ett ondskefullt, fult ansikte fram, ett avskyvärt, djuriskt ansikte, fårat och ristat av dåliga lidelser. Vanställt av smuts, försett med borstlikt skägg och tovigt, nedhängande hår, kunde det gärna ha till­hört en av dessa gamla vildar, som fordom bebott jordkulorna på bergsluttningarna. Ljuset under honom återglänste i hans små illpariga ögon, vilka lömskt pli­rade åt höger och vänster i mörkret, som om han varit ett listigt vilddjur, lyssnande efter jägarens steg.

Det var tydligt, att något väckte hans misstankar. Kanhända plägade Barrymore begagna sig av någon liten signal, som vi uraktlåtit att giva, eller också hade karlen någon annan anledning att tro, att icke allt stod rätt till, ty jag kunde läsa hans farhågor i hans elaka ansikte. När som hälst kunde han släcka ljuset och försvinna i mörkret. Jag sprang därför fram och så gjorde även sir Henry. I samma ögonblick utstötte fången en förbannelse och kastade en stor sten med sådan kraft, att den splittrades mot blocket, bakom vilket vi gömt oss. Jag uppfångade en skymt av hans korta, fyrkantiga, starkt byggda gestalt, då han reste sig och vände oss ryggen för att springa sin väg. Av en lycklig tillfällighet bröt just då månen fram mellan molnen. Vi rusade upp till kullens krön, och där sågo vi vår man springande utför dess motsatta sluttning, hoppande över stenarna, som lågo i vägen för honom, vig och rörlig som en stenget. Ett lyckligt skott från min revolver kunde ha lemlästat honom, men jag hade tagit vapnet med mig till självförsvar om jag blivit