TIONDE KAPITLET.
UTDRAG UR DOKTOR WATSONS DAGBOK.
Hittills har det varit mig möjligt att anföra de rapporter, som jag under detta äventyrs tidigare skeden avsände till Sherlock Holmes. Nu har jag emellertid hunnit till en punkt i min berättelse, där jag ser mig nödsakad att övergiva denna metod och återigen lita på mitt minne, understött av dagboksanteckningar från den tiden.
Den 16 oktober. — En mulen, dimmig dag med duggregn. Huset är omvärvt av vällande moln, som då och då höja sig och blotta hedens dystra kroklinier, de tunna silverglänsande ådrorna på bergsluttningarna och klippblocken, som glänsa i fjärran, då ljuset träffar deras våta ytor. Det är dystert både utom- och inomhus. Baronetens humör lider av reaktionen efter nattens spänning. Själv plågas jag av tryck kring hjärtat och en känsla av stundande fara — en aldrig vikande fara, så mycket hemskare, som den icke kan bestämmas till sin art.
Och saknar jag väl anledning till en sådan känsla? Jag behöver blott tänka på den långa följd av tilldragelser, vilka alla peka på ett ödesdigert inflytande, som är vid verket runt omkring oss. Två gånger har jag med mina egna öron hört det där ljudet, som liknade hundskall i fjärran. Det är otroligt, ja omöjligt, att det icke kan förklaras på naturligt sätt. En spökhund, som lämnar verkliga spår i sanden och fyller luften med sitt tjut, låter icke tänka sig. Och, oavsett hunden, kvarstår alltid som ett faktum det där mänskliga verktygets ingrepp i London, mannen i droskan och brevet, som varnade sir Henry för heden. Detta var åtminstone verkligt men kunde lika väl tillskrivas en skyddande vän som en farlig fiende. Var vistades väl nu denne vän eller fiende? Hade han stannat kvar i
