Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
120
TOLFTE KAPITLET

eller vår skyddande ängel? Jag svor att icke lämna hyddan, förrän jag fått klarhet i den saken.

I stark spänning men okuvligt beslutsam satt jag inne i hyddans mörker och väntade tåligt, att den som bebodde den skulle anlända.

Och äntligen hörde jag honom komma. I fjärran ljöd trampet av stövlar mot stenarna. Stegen kommo närmare. Jag kröp in i den innersta vrån och spände pistolen i fickan, besluten att icke röja mig förrän jag kommit i tillfälle att se främlingen. En lång paus angav, att han stannat på vägen. Men så närmade sig åter stegen, och en skugga föll in genom dörren.

— En härlig afton, min käre Watson, ropade en välkänd stämma. Vet du, jag tror bestämt, att du skulle finna det trevligare här ute än där inne.



TOLFTE KAPITLET.
DÖD PÅ HEDEN.

Jag satt några sekunder alldeles andlös, knappast i stånd att tro mina öron. Men så återkom jag till mina sinnens bruk, och det var som om min själ plötsligt blivit befriad från en förkrossande ansvarsbörda. Denna kalla, genomträngande, ironiska röst kunde blott tillhöra en enda i världen.

— Holmes! ropade jag, Holmes!

— Kom ut, sade han, och var för all del för­siktig med revolvern.

Jag böjde mig under den låga dörröppningens överstycke, och där satt han utanför hyddan på en sten.

— Aldrig har jag blivit så glad att få träffa en människa, sade jag och tryckte varmt hans hand.

— Och aldrig så förvånad heller?

— Nej, det erkännes villigt.

— Jag försäkrar dig, att även jag blev förvånad. Jag hade ingen aning om, att du upptäckt min tillfälliga fristad, än mindre att du befann dig därinom, förrän jag var tjugu steg från dörren.