Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
133
NÄTEN FÄSTAS


TRETTONDE KAPITLET.
NÄTEN FÄSTAS.

Sir Henrys tillfredsställelse var större än hans över­raskning då han fick se Sherlock Holmes, ty han hade i flera dagar gått och väntat på, att Holmes med an­ledning av nyligen timade tilldragelser skulle komma. Han höjde dock på ögonbrynen, då han upptäckte, att min vän varken hade något resgods med sig, ej heller någon förklaring att avgiva för dess frånvaro. Tillsam­mans lyckades sir Henry och jag att förse honom med vad han behövde, och vid den sena aftonmåltiden med­delade Holmes och jag den gode baroneten så pass mycket av vad vi upplevat, som det kunde anses önsk­värt att han fick veta. Dessförinnan måste jag dock åtaga mig den tunga plikten, att underrätta Barrymore och hans hustru om Seldens död. Han kände det nog som en lättnad, men hon satte förklädet för an­siktet och grät bittert. För hela världen hade Selden varit den onde våldsverkaren, lika mycket djur som djävul, men för henne hade han alltid förblivit den lille egensinnige pojken hon mindes sedan sin ungdom, barnet som så gärna ville hålla henne i handen. Säll­synt ond måste den man vara, som icke sörjes av någon kvinna.

— Jag har gått här inne och haft tråkigt hela dagen, sedan Watson lämnade mig i morse, sade ba­roneten. Jag anser mig förtjänt av litet beröm för att jag hållit mitt löfte. Om jag inte förpliktat mig till att gå ut ensam, kunde jag ha haft det litet liv­ligare, ty jag fick bud från Stapleton, som bad mig komma över.

— Ja, om ni det gjort, skulle ni ha fått det livligt nog, sade Holmes torrt. Apropå det, så tror jag inte ni vet, att vi sörjt er som om ni brutit halsen av er i kväll.

Sir Henry gjorde stora ögon. Vad menar ni? frå­gade han.