— Ja, om ni anser det nödvändigt.
— Jag försäkrar er, att det inte finnes något val.
På baronetens mulna panna läste jag, att han kände sig djupt förnärmad av att vi, efter vad han trodde, rymde fältet.
— När önska ni resa? frågade han kallt.
— Omedelbart efter frukosten. Vi fara in till Coombe Tracey, men Watson lämnar kvar sina saker här, som underpant på, att han kommer igen. Det är bäst att du, Watson, skriver en rad till Stapleton och ber om ursäkt för att du inte kommer.
— Jag skulle verkligen ha lust att följa med er till London, sade baroneten. Varför skall jag stanna kvar här ensam?
— Emedan plikten bjuder, att ni gör det och emedan ni gav mig ert hedersord på att göra som jag sade, och nu säger jag, att ni skall stanna här.
— Gott, då stannar jag.
— Ännu en föreskrift. Ni måste åka till Merripit House men skicka tillbaka giggen och låta dem veta, att ni tänker gå hem.
— Gå över heden?
— Ja.
— Men det är ju det, som ni så ofta varnat mig för att göra?
— Denna gång kan ni göra det utan fara. Om jag inte hade så stor tillit till era nerver och ert mod, skulle jag inte råda er att göra det, men det är av högsta vikt, att ni återvänder gående.
— Då skall jag göra det.
— Och så vitt livet är er kärt, så följ ingen annan stig än den, som leder rakt från Merripit House till Grimpen Road och som är den genaste.
— Jag skall göra alldeles som ni säger.
— Det är rätt. Jag vill gärna begiva mig härifrån så snart som möjligt efter frukosten, så att jag hinner till London redan på eftermiddagen.
Vi sade därför farväl till vår modfällde vän, och ett par timmar därefter befunno vi oss vid Coombe Traceys station och hade skickat tillbaka vagnen. En liten gosse väntade oss på perrongen.
