Vi hörde de båda männens steg i trappan, och så slog porten igen efter dem. I ett ögonblick hade Holmes förvandlats från den indolente drömmaren till den handlingskraftige mannen.
— Sätt fort på dig stövlar och hatt, Wattson, ropade han. Vi ha inte en minut att förlora. Han rusade in i sitt toalettrum, tog av sig nattrocken och kom två sekunder därefter ut igen, klädd i bonjour. Tillsammans skyndade vi utför trappan och ut på gatan. Doktor Mortimer och Baskerville voro ännu synliga ett par hundra alnar framför oss i riktning mot Oxford Street.
— Skall jag springa i fatt dem och be dem dröja?
— Nej, för ingen del, min kära Watson. Jag är fullt belåten med ditt sällskap, om du kan stå ut med mitt. De där herrarne gjorde nog klokt, som valde att gå hellre än att åka denna vackra dag.
Han påskyndade sina steg tills vi med hälvten minskat avståndet, som skilde oss från dem. Sedan höllo vi oss omkring hundra alnar efter dem, först på Oxford Street, sedan utför Regent Street. En gång stannade våra vänner och tittade på ett bodfönster. Holmes följde exemplet. Strax därpå gav han med ett litet utrop sin tillfredsställelse till känna. Jag följde riktningen av hans ivrigt spanande blick och fick se en tvåhjulig droska, i vilken satt en man. Droskan hade stannat på andra sidan gatan men satte sig åter i rörelse.
— Där ha vi mannen, Watson! Skynda dig! Vi skola åtminstone riktigt noga se på honom, om vi inte kunna göra mer.
I samma ögonblick märkte jag ett yvigt svart skägg och ett par genomträngande ögon, vilka vändes mot oss genom droskans sidofönster. I blinken flög takluckan upp, någonting ropades åt kusken, och i vild fart rullade droskan i väg utför Regent Street, Holmes såg sig om efter en annan droska för vår räkning, men ingen ledig sådan fanns i närheten. Då sökte han springande bana sig fram genom gatutrafiken, men försprånget var för stort och droskan redan ur sikte.
— Så där går det! sade Holmes bittert, då han blek av förargelse och flämtande kom ut ur trängseln mellan de talrika åkdonen. Kan man tänka sig en
