Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
43
SIR HENRY BASKERVILLE

— Det första jag fick se droskan, skulle jag ögon­blickligen ha vänt om och gått åt andra hållet. Sedan skulle jag utan fjäsk ha skaffat mig en droska och följt den misstänkte på vördnadsfullt avstånd eller, och det hade varit än bättre, åkt till hotell Northumberland och väntat där. Sedan den okände följt Baskerville hem, skulle vi ha använt samma taktik mot ho­nom som han mot denne och tagit reda på vart han styrde kosan. Som det nu är, ha vi genom en mycket oklok iver, av vilken vår motståndare förstod att med sällsynt snabbhet och energi begagna sig, förrått oss och gått miste om mannen.

Vi hade under detta samtal helt långsamt prome­nerat utför Regent Street, och doktor Mortimer och hans följeslagare hade för länge sedan kommit utom vårt synhåll.

— Det tjänar ingenting till att vi följa efter dem, sade Holmes. Spionen har försvunnit och kommer nog inte åter. Nu skola vi se efter vilka kort vi ytterligare ha på hand och spela dem klokt och raskt. Skulle du kunna beediga den där mannens identitet?

— Hans skägg är det enda jag med säkerhet skulle känna igen.

— Det skulle också jag känna igen, men det är troligen ett lösskägg. Om en slipad karl ger sig ut i ett så ömtåligt ärende, tjänar skägget endast till att maskera hans ansikte. Kom, så gå vi in, Watson.

Vi befunno oss vid ett av distriktets stadsbudskontor, och då vi stego in blevo vi hjärtligt mottagna av föreståndaren.

— Jag kan se, Wilson, att ni inte glömt, att jag hade den glädjen att kunna hjälpa er i det där lilla målet.

— Nej, herr Holmes, det har jag visst inte gjort. Ni räddade ju mitt goda namn och rykte, kanske till och med mitt liv.

— Åh, min vän, nu överdriver ni. Jag tycker mig minnas, att ni bland era springpojkar hade en yngling vid namn Cartwright, som vid undersökningen visade sig i besittning av duglighet.