Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45
TRE BRUSTNA TRÅDAR

inrapportera utgången. — Och nu, Watson, återstår för oss intet annat än att per telegraf taga reda på vilken kusk det är, som kör droskan n:o 2,704. Sedan gå vi in i ett av tavelgallerierna vid Bond Street och fördriva tiden där tills vi begiva oss till hotellet.



FEMTE KAPITLET.
TRE BRUSTNA TRÅDAR.

Sherlock Holmes ägde i sällsynt grad förmågan att när han så fann för gott lösgöra sina tankar från det som helt upptagit dem. Under tvenne timmar tycktes han alldeles ha glömt den besynnerliga historia, vari vi blivit indragna, och han var nu helt upptagen av de moderna, belgiska mästarnes tavlor. Han ville icke tala om annat än skön konst — som han för övrigt föga begrep — även sedan vi lämnat tavelutställningen och voro på väg till hotell Northumberland.

— Sir Henry Baskerville är däruppe och väntar her­rarna, förklarade portieren. Han bad, att jag skulle anmoda herrarna att genast stiga upp.

— Har ni något emot, att jag ser på förteckningen över de resande? sade Holmes.

— Nej, för ingen del.

Boken utvisade, att två namn blivit införda efter Baskervilles. Det ena var: Theophilus Johnson med familj från Newcastle, det andra fru Oldmore med kam­marjungfru från High Lodge, Alton.

— Det är säkert den Johnson som jag känner, sade Holmes till portieren. Är han inte jurist och har grått hår samt haltar litet?

— Nej, den här herr Johnson är ägare av kol­gruvor, mycket rask och rörlig och inte äldre än ni själv.

— Jag undrar, om ni inte misstar er om hans yrke.