— Vad för något? Inte vill ni väl säga — ?
— Jo, just det vill jag säga. Jag ägde inte mer än tre par skodon — de nya bruna, de gamla svarta och blanklädersstövlarna, som jag har på mig. I går kväll togo de en av de bruna, och i dag ha de huggit en av de svarta. — Hallå, har ni hittat den? Tala ut, drummel, och stå inte där och bliga!
En mycket förskrämd tysk uppassare hade närmat sig.
— Nej, min herre, svarade denne, jag har frågat efter överallt i hotellet, men ingen har sett till den.
— Jaså. Då skall jag tala om för er, att om inte stöveln kommer till rätta innan kvällen, så går jag till värden och säger honom, att jag utan vidare ger mig av från det här hotellet.
— Den skall visst komma till rätta, jag lovar, att om ni bara vill ha litet tålamod, så skall jag skaffa den till rätta.
— Det är allt ert bästa råd, ty jag ämnar inte förlora något mer i den här tjuvhålan. Men ursäkta mig, herr Holmes, det är dumt att besvära er med en sådan småsak.
— Jag anser visst inte, att det är någon småsak.
— Ni tycks taga det ganska allvarsamt.
— Hur förklarar ni det då själv?
— Jag förklarar det inte alls. Det är det galnaste och underligaste som någonsin hänt mig.
— Kanhända det underligaste, sade Holmes tankfullt
— Vad drar ni för slutsatser därav?
— Jag anser mig ännu ej fullt förstå det. Hela detta fall är ytterst invecklat, sir Henry. Ställt i förbindelse med er farbrors död, tror jag nästan, att av alla de femhundra säregna fall, som jag handlagt, detta är det mest invecklade och betydelsefulla. Vi ha emellertid åtskilliga trådar i våra händer, och det är ganska troligt, att någon av dem skall leda till sanningen. Vi torde komma att förlora tid genom att följa den orätta tråden, men förr eller senare träffa vi nog på den rätta.
Vi hade ganska angenämt under lunchen, och föga sades om den angelägenhet, som fört oss tillsammans. Först sedan vi kommit in i en liten enskild salong, frågade Holmes Baskerville vad han hade för planer.
