Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67
SYSKONEN STAPLETON

— Det finnes endast två kvinnor i huset, sir Henry, svarade han. Den ena är kökspigan, som har sitt rum i motsatta flygeln. Den andra är min hustru, och jag kan ansvara för, att det inte var hon som snyf­tade.

Och dock talade han osanning den gången, ty efter frukosten råkade jag att möta fru Barrymore i den långa korridoren, och solen lyste henne rakt i ansiktet Hon var en storväxt kvinna med grova drag och ett föga livligt utseende samt någonting strängt och hårt kring munnen. Hon såg på mig, och de röda ögonen och svullna ögonlocken skvallrade om tårar. Det var alltså hon som gråtit om natten, och detta måste natur­ligtvis hennes man veta. Han hade dock utsatt sig för den ganska sannolika risken av upptäckt, i det han förnekat denna vetskap. Varför hade han gjort det? Och varför hade hon gråtit så bittert? Kring den bleke, vackre, svartskäggige mannen började redan en atmosfär av dyster hemlighetsfullhet att sammandraga sig. Det var han, som först upptäckt sir Charles’ döda kropp, och vi hade blott hans ord att bygga på, då det gällde alla de omständigheter, som utmynnade i den gamle mannens död. Var det möjligt, att det verkligen varit Barrymore vi sett i droskan på Regent Street? Skäg­get var inte olikt hans. Droskkusken hade beskrivit mannen som något kortare, men i en sådan småsak hade han lätt kunnat misstaga sig. Hur skulle jag väl kunna komma på det klara med den saken? Det första jag hade att göra var att uppsöka Grimpens postmästare och taga reda på, om det telegram, som avsänts för att utransaka, om hovmästaren befunnit sig på ort och ställe, verkligen blivit lämnat i Barrymores egna händer. Vilket resultatet av min förfrågan än blev, skulle jag dock ha något att inrapportera till Sherlock Holmes.

Sir Henry hade en mängd papper att gå igenom efter frukosten, och stunden befanns lämplig för min utflykt. Efter en angenäm promenad på fyra eng. mil längs hedens utkant, kom jag till en liten grå köping, i vilken tvenne större byggningar — värdshuset och doktor Mortimers bostad — reste sig högt över alla de andra. Postmästaren — som tillika var byns eller