identitet. Det faktum att ni är här ådagalägger, att herr Sherlock Holmes intresserar sig för saken, och naturligtvis skulle jag bra gärna vilja veta, vad han tänker därom.
— Jag fruktar, att jag inte kan svara er på det.
— Törs jag fråga, om han själv kommer att hedra oss med ett besök?
— För det närvarande kan han inte lämna London. Han har andra fall, som taga hans uppmärksamhet i anspråk.
— Vilken skada! Han hade möjligen kunnat kasta något ljus över det, som förefaller oss så dunkelt. Vad era egna efterforskningar angår, så ställer jag mig helt och hållet till ert förfogande, i händelse jag kan vara er till någon hjälp. Om ni blott ville i någon mån antyda beskaffenheten av era misstankar eller sättet varpå ni ämnar undersöka förhållandena, skulle jag kanhända redan nu kunna giva er några vinkar och råd.
— Jag försäkrar, att jag endast är här för att göra min vän, sir Henry, ett besök och att jag alldeles inte behöver någon hjälp eller några råd.
— Bravo! sade Stapleton. Ni gör rätt i att vara försiktig och tystlåten. Jag erkänner, att jag förtjänar den tillrättavisning jag fått för min oförlåtliga närgångenhet, och jag lovar att inte återkomma till detta ämne.
Vi hade nu hunnit fram till en plats, där en smal, gräsbevuxen gångstig tog av från vägen och slingrade sig bort över heden. Till höger hade vi en skarpt sluttande kulle, som i forna tider tjänat till granitbrott. Den sida därav, som var vänd åt oss, bildade en mörk bergvägg, i vars skrevor växte ormbunkar och törnbuskar. Från en stigning i fjärran virvlade ett grått rökmoln.
— Om vi följa den här gången, så komma vi snart nog till Merripit House, sade han. Vill ni offra en timme, så kunde jag kanske få det nöjet att presentera er för min syster.
Min första tanke var den, att jag icke borde avlägsna mig från sir Henry. Men så påminde jag mig den hög av papper och räkningar, som legat framför honom på hans skrivbord. Med dem kunde jag för
