Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74
SJUNDE KAPITLET

— Men ni är en man med uppfostran, sade jag, och ni tror väl inte på sådant skrock? Vad tror ni det är som föranleder det besynnerliga ljudet?

— Underliga ljud förekomma ibland i träsk- och kärrmarker. Det är dyn, som sätter sig, eller vattnet, som stiger upp, eller något sådant.

— Nej, nej, det var en levande röst.

— Ja, det är ju inte omöjligt. Har ni någonsin hört en rördrums skrik?

— Nej, aldrig.

— Rördrummen är en mycket sällsynt fågel, numera så gott som utdöd i England, men allt är möj­ligt på heden. Det skulle verkligen inte förvåna mig, om jag finge veta, att vad vi nyss hörde var den siste rördrummens skrik.

— Aldrig i mitt liv har jag hört någonting så trolskt och underligt.

— Ja, hela heden är hemsk och spöklik. Se till exempel på den där bergsluttningen. Vad tror ni det där är?

Hela den branta sluttningen var betäckt med stora cirkelformiga ringar av sten — minst tjugu till antalet

— Vad kan det väl vara? Fårfållor?

— Nej, våra vördade förfäders boningshus. Heden var i forntiden tätt befolkad med förhistoriska män­niskor, och som just ingen bott där uppe på branterna sedan dess, finna vi dessa människors byggnader i täm­ligen orubbat skick. Det är deras märke. Ja, doktor Watson, ni kommer att finna åtskilligt, som är beaktansvärt på heden. Men ursäkta, att jag lämnar er ett ögonblick! Det där är bestämt en cyclopides.

En liten fluga eller mal hade fladdrat över stigen och ögonblickligen satte Stapleton med en högst ovanlig energi och hastighet efter den. Till min bestörtning flög den lilla insekten rakt mot det stora träsket, men min nyförvärvade bekantskap hejdade sig icke en sekund; han hoppade efter från tuva till tuva, och den gröna håven svängde i luften. Hans gråa kläder och flaxande oregelbundna sicksack-rörelser gjorde honom själv icke olik en ofantlig mal. Med blandade känslor av be­undran för hans ovanliga vighet och fruktan för att han skulle förlora fotfäste i det förrädiska träsket, stod