Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
95
LJUSET PÅ HEDEN

villebrådet skall locka sig. Klockan slog ett, hon slog två, och för andra gången hade vi så när misströstat om framgång, då vi i en blink sutto kappraka i sto­larna, med alla våra trötta sinnen sporrade till ny verksamhet. Vi hade hört knarrande av steg i gången.

Smygande skredo de fram och dogo så småningom bort. Då öppnade baroneten sakta dörren, och vi an­trädde vår upptäcktsfärd. Vår man hade redan gått omkring galleriet, och i korridoren rådde mörker. Sakta smögo vi fram, tills vi hunnit till andra flygeln. Vi kommo just i lagom tid för att uppfånga en skymt av den långe, svartskäggige figuren, som med något utskju­ten rygg gick på tå i gången. Därefter steg han in genom samma dörr som vid föregående tillfälle. Ljus­skenet lyste upp dörrarmen ett ögonblick och sköt en enda gul stråle över korridorens dunkel. Vi hasade oss försiktigt fram, prövande varje tilja, innan vi vågade belasta den med vår hela tyngd. Vi hade vidtagit det försiktighetsmåttet att taga av oss stövlarna, men ändå knarrade de gamla plankorna under våra fötter. Ibland föreföll det alldeles omöjligt, att han inte skulle höra oss. Till all lycka är mannen litet döv, och dessutom var han helt upptagen av det han hade för händer. När vi till sist kommo till dörren och tittade in, funno vi honom framåtlutad mot fönstret med ljuset i handen och det bleka, spejande ansiktet tryckt mot rutan, all­deles som jag sett honom för två nätter sedan.

Vi hade icke på förhand planlagt vår kampanj, men baroneten är en man, för vilken det mest rätt­framma sättet alltid är det mest naturliga. Han gick in i rummet, och i detsamma rusade Barrymore med ett kvävt utrop från fönstret och stod likblek och dar­rande framför oss. Hans mörka ögon, som stucko skarpt av mot det vita ansiktet, voro fulla av fasa och förvåning, då han stirrade på sir Henry och mig.

— Vad har ni för er härinne, Barrymore?

— Ingenting sir. Han var så uppskakad, att han knappt kunde tala, och skuggorna i rummet dansade upp och ned, så darrade ljuset, som han höll i handen. Jag skulle bara se efter att fönstret var riktigt stängt. Jag går ibland och ser efter det om nätterna.

— I andra våningen?