Från detta ögonblick var comtessen för mig lika vigtig som bokskåpet. Hela den gamla egendomen, trädgården och isynnerhet parken hade fått en ny betydelse för mig; liksom en sympatetisk skrift, hvilken genom ett hemligt medel börjar blifva synlig, framträdde den nu i ett helt annat ljus; i de mörka lunderna, i de igengrodda anläggningarna sökte jag spår af för längesedan passerade tilldragelser, hvari comtessen var hufvudpersonen. Dessa grottor kände hennes hemliga sorg, dessa träd hade sett henne förblekna. När jag då drömmande gick förbi med min bok, i hvilken jag glömde att läsa, tyckte jag mig ofta se hennes bleka, rörande gestalt glida fram under träden. Efterhand hade jag sammansatt för mig hennes historia af en räcka tragiska händelser, hämtade från en mängd romaner, utan att bekymra mig stort om huruvida de stodo i något inbördes sammanhang. Jag tänkte allsicke på, hvad de nyare skalderna så väl förstå, att de djupaste tragedier ligga gömda i menniskohjertat och kunna utveckla sig tyst under hvardagslifvets yta, utan att behöfva stora yttre tilldragelser.
Min sjelfspunna roman tillfredsställde mig dock icke i längden; jag förvillade mig i motsägelser och märkte nu först, att mig felades den ledande tråden. Men hvar skulle jag finna denna? Fröken Juliana vågade jag icke fråga mera; jag hade förstått att hon icke tyckte om det, och min fruktan att göra henne emot gick så långt, att jag undvek allt som kunde leda samtalet åt det hållet och blott i hemlighet öfverlemnade mig åt porträttets beskådande. Derför vände jag mig till mina systrar. Men fullvuxna flickor nedlåta sig aldrig att gifva en yngre syster förklaringar om saker
