Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

148

önskningar, gudnås! Men när det, som här, är fråga om de oskyldiga önskningarne, så är det icke så lätt, skulle jag tro, att få fatt i en som lofvar oss mera än en blott ögonblicklig tillfredsställelse, en öfvergående njutning. Då jag t. ex. i dag på morgonen hörde regnet ösa ned, såsom det varit vanligt nu på en tid, tänkte jag: Måtte det bli vackert väder tilldess I kommen hit, och måtte Edeltorp icke komma hem till middagen... i sådant väder, menar jag... och flera dylika »måtte det» och »måtte det», så är det ju i det hela ingenting att önska, om man nödvändigt skall önska något. Jag erinrar mig här hustrun och mannen i sagan, hvilka fått tillåtelse att göra tre önskningar: hustrun önskade en korf; mannen, ond öfver denna dumhet, ropade: Måtte korfven hänga i din näsa; den nästa önskningen blef då att hustrun mätte bli befriad från det obehagliga bihanget. Klokare var då gamla Elsa i dag! Tänk, hon hittade i trädgården en ring, som hade kommit bort för tre år sedan. Hon visste att den var tappad der, och i middags, då hon skulle gräfva upp litet pepparrot och hon bedröfvad önskade sig tillbaka sin ring, som var ett dyrbart arf, fick hon den i handen i en jordklimp!

— Jag vet nog hvad jag skulle önska mig, sade Julinka. Jag skulle önska att jag kunne tala.

Begge damerna menade, att naturen rikligen dragit försorg om Julinka i detta hänseende.

— Åh, jag vet hvad I menen, sade Christianiabarnet med ett allvar, som i det ansigtet åtminstone var sällsynt att se. Att jag kan låta tungan röra sig i tid och otid, jag menar då det varit bäst om jag tegat, det kallar jag ännu icke att kunna tala.