öfver det hela. Hvad denna belysning passar väl för trakten! Den gifver dessa höjder och trädgrupper det drömmande och alplika uttryck, som redan ligger antydt i deras former. Se, dernere ha vi Andelfven! Sällan hittar vinden vägen till den, men då får den också ny skönhet, då får ormen lif, då reser den alla sina blixtrande stålfjäll i solskenet och skjuter med hastig fart genom dalen; i dag ligger den dåsig och liksom gömmer sig under gräset. Hör! från närmaste dal ljuda röster, dock se vi ingen. Dessa dalar sluta sig som länkar i en kedja i en ofantlig sträcka till hvarandra, liksom celler, afdelade genom de branta skogkrönta bergväggar, hvilka sänka sig ned mot elfven och som knappt lemna rum för den lilla väg vi nu vilja följa. Hvilken rik mångfald i detta oafbrutna upprepande af dalar och höjder; hvilken omvexling i den skenbara enformigheten! Der på andra stranden har naturen varit långt kargare. Ser ni det lilla inhägnade stället midtemot, med de ljungartade småbuskarna på den mossiga marken? Detta ställe kallas Hundbettet. Historien förmäler, att här för många år sedan en karl blef biten af en galen hund, och att han i ersättning fordrade af hundens egare ett så stort stycke jord, som han kunde utstaka genom att kasta en sten åt alla sidor. Om han sedan blef galen förmäler ej historien, och denna dunkelhet har gifvit min fantasi, då jag var barn, mycket att beställa. Huru ofta har jag icke grubblat öfver slutet på denna historia! Ännu kan jag ej gå förbi stället utan att tänka: var mannen galen eller blef han det kanske innan han kastat den sista stenen? — — Hvad tror ni, Asbjörnson? Ni tror kanske att icke ens hunden var galen, men att karlen
