mig, at det är nödvändigt, at de som hos oss ämna sig at blifva academiska lärare, litet måste se sig om utomlands och lära, huru undervisningen går til i London och serdeles i Paris, samt sedan komma i erfarenhet af at en academisk [lärare] har ännu en annan bestämmelse än den at 4 timmar i veckan läsa innantil i sit collegium, nemligen at arbeta för sjelfva vetenskapen och at med hvar dag söka utsträcka gränsorna för det menskliga vetandet. Overksamhet ligger ej egentligen i Svenskarnes caracter, men de äro liksom tunga machiner med stor friction; det behöfs en stor impulsus för at hålla dem i verksamhet. Jag ser med dem, som egna sig åt chemien, så länge de äro i mit grannskap, så arbeta de med nöje, ihärdighet och framgång; men bara jag är undan och föreningspunkten felar dem, skal man aldrig se någon enda, som för sig sjelf försöker at fullfölja en recherch. H. Exc. Wachtmeister är deri et ganska anmerkningsvärdt undantag. Den kraft, som skal drifva våra landsmän til verksamhet, är ambition, men der man är van, at allt hvilar, at framsteg ej väcka upmerksamhet och at ihärdigt arbete betraktas såsom en vurm, der kan ingen ambition gifvas. Det har ej altid så varit; vi behöfva blott återkalla Lovisa Ulricas tidehvarf för at öfvertyga oss om motsattsen; men det är ganska säkert, at om ej det vetenskapliga lifvet bibehåller sig verksamt vid universiteten, så kan aldrig vetenskaplig verksamhet hos oss blifva annat än ephemerisk. Med physici, som aldrig hanterat instrumenter, chemister, som göra sin digestion efter måltiden admirabelt, men aldrig frambringa annat än producterna af denna, astronomer, som ganska ordentligt gå til hvila kl. 9, o. s. v. kommer man ej fort. Det är verkligen bedröfligt at se sådant och at med det samma finna, at det endast ganska långsamt kan rättas. — Men förlåt min jeremiad; i daglig strid med overksamma ledamöter af en academie, som fordom hade et namn, hvilket den har ganska
