i hög grad rörligt ingenium. Ej under, att han då kände sig dragen till den forskningsriktning, som representerades av den samtida tyska naturfilosofien, även om hans sunda förstånd hindrade honom att förfalla till denna riktnings mera fantastiska överdrifter. Härmed sammanhänger ock hans oförställda beundran för Schelling, vars personliga bekantskap han stiftade under en av sina utländska resor.
För Berzelius åter hade naturfilosofien och dess väsende allt ifrån ungdomen varit en styggelse, och denna motvilja mildrades ingalunda med åren. Nykter och saklig till hela sin läggning, såg han i experiment och iakttagelse forskningens enda tillförlitliga rättesnöre och misstrodde alla »förslagsmeningar» (= hypoteser), som saknade stöd i säkert bevisade fakta. Utpräglad empiriker, som han var, beskylldes han av motståndare (Hwasser), om ock med orätt, för krass materialism. Han var än vidare en detaljernas man. Under decennier av ihärdigt arbete hopsamlade han med outtröttligt tålamod alla de enskildheter, av vilka han sammanfogade sin konstrika lärobyggnad. Av sig själv såväl som av andra krävde han först och främst precision, precision i det lilla som i det stora, ja, kanske allra mest i det lilla. Agardh däremot bekänner om sig själv, att han så betages av vad han anser vara huvudsak, att han saknar uppmärksamhet för alla bisaker.
Berzelius visar sig äga öppen blick för olikheten i bägges vetenskapliga begåvning, då han på ett ställe säger: »Våra sätt att hantera vetenskap äro ganska skiljaktiga: du älskar det briljanta och poetiska; jag fördömer poesi i vetenskap och misstänker det briljanta, emedan det så ofta är bedrägligt».
Vad som i Agardhs begåvning är mest ägnat att frappera en nutidsmänniska, är emellertid hans utomordentliga mångsidighet. Visserligen var ännu på hans tid en polyhistor ingalunda en så sällsynt företeelse som i våra dagar, men Agardh torde dock även då varit tämligen oöverträffad i detta avseende. Man kaste blott en blick på förteckningen över hans
