en sådan i mullen beständigt fortfarande förändring i dess delars relativa lägen (rörelse), som Du här omtalar? Jag känner icke, at sådana försök blifvit gorda, och betraktar hela denna rörelseupgift såsom en förvillelse. Tilläfventyrs är altsamman en slutsatts af den omständighet, at mullens delar, som råkas af luften, förvandla en del af dennas syrgas i kolsyregas, hvilken sedan i kraft af lagarna för gasers inbördes förhållanden sprider sig i atmospheren. Men detta spridande innebär ingen rörelse i mullen. Fortsättningen i boken: »Derföre har den motsvarande akten i djurens mage etc.» må förorsaka, at mången läsare drar på munnen, men at någon derur drager en rimlig idé, anser jag för alldeles omöjligt.
S. 18 r. 17. »Mylle». Här är åter et nytt chemiskt ord. Som jag, så vidt jag vet, hittils varit den ende, som på svenska behandlat detta ämne, så skulle de anmerkningar jag nu gör kunna synas partiska. Jag gör dem dock. Jag har kallat samma ämne mylla. Min grund är, at detta är det i Sverige brukliga ordet för humus. Ändringen från mylla till mylle tyckes vara obetydlig, men i vetenskap måste man hafva skäl til allt. Jag har nämt hvad som bestämde ändeisen på e i några enkla kroppars namn. Vi försökte en tid at säga garfve om det ämne, som garfvar, men det ville icke hafva bestånd, och ordet »garfämne» blef återtaget. Om här med ändeisen på e åsyftades at utmerka ett alldeles eget ämne (principe immédiate), så är detta äfvenledes orätt, ty myllan af ruttet träd är olik myllan af ruttna excrementer, ehuru deras utseenden ej utmerka någon skiljagtighet. De förekomma ock ofta med hvarandra omblandade och kunna derföre aldrig gifva anledning att åt dem gifva et serskildt namn, sådant som man nyttjar, då man vil antyda et eget, oblandadt, från alla andra caracteriseradt ämne.
S. 19 r. 7 står genom tryckfel kantlika för caustika.
S. s. r. 3 nedifrån. »Kolsyra förflyger redan vid 6—8° R. i atmosferen». Åter en chemisk orimlighet. Kolsyran är ju
