Färgen efter bränning skulle möjligen kunna komma från jernsmitta, löst i amoniaken. Jag längtar således mycket at höra de väsendteliga skiljemärken, som utan tvifvel yppat sig under det Tit. genomgått detta ämnets förhållanden i flere sammansättningar. Kan alun icke ärhållas ur dess lösning i svafvelsyra och med natron eller kali, som min quantitet ej tillåtit undersöka, tyckes saken afgjord; men quantiteten borde ej vara för liten. Emedlertid tyckes den…
3. Berzelius till Hisinger.
Med Gahniten är jag ännu icke aldeles på det rena. Jag fann vid analysen intet Gahnium uplöst i det kali, hvarmed stenen var bränd, men väl lera; som efter mättning med svafvelsyra ger alun. Bränd med borax ger den et brunstenfärgadt glas. — Jag vet icke, om detta kommer af manganes, men lärer väl snart få se det.
I det som kalit icke uplöst var gahnium, lera, jern och kisel, samt et ämne, som jag ännu icke kunnat isolera til mera än et grans vigt[1], som ger oklart glas med borax och i större mängd tilsatt visar i glaset en upslamning af oändligt fina röda moleculæ. Koppar är det icke. — Gahnium skiljes bäst från inblanningen af andra ämnen, om de tilsamman uplöste i saltsyra fällas af ammon[iak] i öfverskott, emedan deraf upkommer et 3faldigt salt, som lättare håller metalloxiden uplöst.
Herr Brukspatron begär precisa distinctioner emellan gahnium och lera. — Saltsyradt gahnium är flygtigt, saltsyrad lera icke. Gahnium fälles af kols[yrade] alkalier utan fräsning; i öpet kärl släpper fällningen efter en stund en del af sin kolsyra, flyter up och sjunker, sedan de små luftblåsorna försvunnit; i täpta kärl, der kolsyran icke slipper ut, löses fällningen til en del, det klara afhällt grumlas, då kolsyran förflyger, och gahnium fälles; — svafvelb[unden]
