82
låg blef uplyftad, hvaraf då följde det för bergsryggarna vanliga förhållande at på ena sidan (den afbrutna) vara skarpt sluttande och på den andra mera långsamt upstigande så här ungefär:
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 83 i filen Berzelius Bref 8.djvu. |
ytan ab var då den planare bergytan före lyftningen, och ytan ac blef nu friskt blottadt brott, då a lyftades från sitt första läge vid c. Så ungefär har jag trott mig böra förstå de Beaumontska lyftningsideerna, som också hafva så mycken sannolikhet for sig.[1]
Ideen om remna, som föregått och öppnat sig för de upskutna bergen, står ännu längre fram på et ställe, hvilket, ifall Du gillar min anmerkning, då bör ändras i samklang dermed.
52. Berzelius till Hisinger.
- Käraste Broder!
H. K. Höghet Kronprinsen, som i går bivistade Akademiens sammanträde, hvarvid Du saknades, har befallt mig säga Dig, at H. K. Höghet dervid räknat på at få et tilfälle at tacka Dig för och yttra sitt välbehag öfver Dina Anteckningar under resor i Sverige[2], hvilka H. K, Höghet, under et statistiskt-geografiskt studium af Sverige, nyligen
- ↑ [ 93 ]Élie de Beaumont (1798—1874), professor i geologi vid École des Mines och vid Collège de France i Paris, förfäktade åsikten, att bergskedjor med lika riktning upplyfts under samma tidsskede och att upplyftandet står i samband med jordklotets avsvalning.
- ↑ [ 93 ]Anteckningar i Physik och Geognosie under resor i Sverige och Norrige. Upsala och Stockholm 1819—1840, 7 häften.
