8
inlagt stora förtjänster, i det att såväl vissa artiklar i hans lärobok (t. ex. våg, vikt och ässja) som framför allt hans »Afhandling om blåsrörets användande» till stor del äro grundade på av Gahn meddelade upplysningar, dem denne omöjligen kunde förmås att offentliggöra i eget namn.
Vid sidan av kemien ägnade sig Gahn med icke mindre iver åt mineralogiska studier, till vilka de rika mineralfyndigheterna i Falutrakten gåvo honom utmärkta tillfällen. Allra mest framstående var han dock säkerligen som praktisk metallurg. Överhuvud taget utmärktes han genom mångfalden av sina intressen; man vore frestad säga, att intet mänskligt var honom främmande. Med de flesta föregångsmännen inom Sveriges dåtida kultur hade han någon gång stått i personlig beröring. Han kunde berömma sig av att hava varit lärjunge till Linné och förtrolig vän med Kellgren. Han var en skicklig affärsman och väl hemmastadd i tidens sociala och humanitära frågor. Och utan att han någonsin nedlät sig till politiskt ränkspel, föranledde det allmänna förtroendet till hans duglighet, att han upprepade gånger kallades till maktpåliggande uppdrag av riksvårdande art. Vid riksdagarna 1778, 1809 och 1810 var han såsom ombud för Stora Kopparbergs bergslag ledamot av borgarståndet, och år 1809 satt han därtill i konstitutionsutskottet, som då hade den viktiga uppgiften sig förelagd att uppgöra förslag till rikets nya grundlagar. År 1793, under förmyndareregeringen, var han medlem av Rikets allmänna ärendens beredning o. s. v.
Den stora tillit, han åtnjöt, rättfärdigades icke minst av hans personliga egenskaper. Enstämmigt vittnades vid hans bår ej blott om hans djupa och mångsidiga bildning utan även om hans mäktiga själsförmögenheter, hans sällsynta viljekraft, hans ädla och älskansvärda lynne samt om hans angenäma levnadsvett.
Att hans landsmäns lovord icke voro oförtjänta eller överdrivna, bestyrkes i rikt mått av främmande resenärers skildringar. Sålunda skrev den tyske mineralogen Hausmann, som åren 1806 och 1807 genomreste Skandinavien och
