på naturforskningens område, som Paris vid denna tid ägde i så stort antal. För dagboksanteckningar blef nu icke någon tid öfrig. Först från och med den dag, då han på försommaren 1819 lämnade Paris för att i sällskap med sina båda lärjungar Arfvedson och Almroth anträda hemfärden öfver mellersta Frankrike, Schweiz och Tyskland, tager resejournalen ånyo vid och fortgår sedan oafbrutet, ända till dess författaren i september samma år efter femton månaders frånvaro åter satte foten på svensk botten.
Förtjänsten att hafva hopsamlat de i olika landsändar kringspridda delarna af journalen och bevarat dem åt eftervärlden tillkommer otvifvelaktigt Palmstedt; antagligen är det också denne, som låtit inbinda de lösa häftena i ett gemensamt folioband. Samlingen tyckes sedermera hafva återbördats af Berzelius, efter hvars död bägge dagböckerna, den från 1812 såväl som den från 1818—1819, kvarstannade i änkans ägo. Sedan friherrinnan Berzelius 1884 aflidit, öfverlämnades de året därpå i enlighet med hennes önskan till kungl. biblioteket i Stockholm.
För vår tid äga dessa reseanteckningar utan tvifvel sitt förnämsta värde genom det ljus de sprida öfver Berzelii åskådningssätt och skaplynne. De komplettera i detta afseende på ett lyckligt sätt hans af Vetenskapsakademien för två år sedan utgifna själfbiografi. Om denna i raska drag ger en omfattande öfverblick af Berzelii lif i dess helhet, så lämna reseanteckningarna i stället en mängd på enskildheter rika inblickar i detsamma från en tidrymd, då det stod på sin middagshöjd. De komplettera icke mindre de källor rörande Berzelius, som föreligga i form af dels utgifna,
