För att sluta dagens kurs besökte vi S:t Pauls kyrka, namnkunnig för sin storhet och sin ganska vackra arkitektur. Den är byggd af sir Christopher Wren. Man har i mycket imiterat Peterskyrkan i Rom, men den afviker därifrån i flere förhållanden och är betydligt mindre. Man måste betala en half shilling för att slippa in emellan bönestunderna, och af de flera saker, som här visas, har hvart och ett sitt särskilda pris. Således föres man att se den underjordiska kyrkan, den geometriska trappan, biblioteket, tornuret, nedre kransen af domen, som inuti kallas whispering gallery, emedan den genom sin kullrighet koncentrerar ljudet, och som utpå heter nedre galleriet; därifrån kommer man upp till öfre galleriet, en balkong, som går rundtomkring domen utpå, och slutligen går man med en stege upp i klotet, där tolf personer kunna sitta bekvämligt och tjugufyra, om man litet tränger ihop sig. Utsikten öfver London från såväl det nedre som det öfre galleriet är i klart väder förträfflig. Vanligen ligga husen inbäddade i ett moln af stenkolsrök, så att man ej ser stort, hvilket var händelsen i dag. Jag stannade på nedre galleriet, men gref Löwenhjelm gick ända upp i toppen. Det som af allt detta mest förtjänar att ses, är monumenten i kyrkan, alla uppsatta antingen af staten eller af allmänna korporationer åt förtjänta män. De äro af hvit marmor, och på somliga är bildhuggeriet mästerligt. Antalet af monumenten är hittills ganska inskränkt, men det är, sedan jag sista gången var i London, betydligt förökadt. Nelsons monument är det senast ditkomna. Det utgöres af Nelsons staty i vanlig storlek på en piedestal af hvit marmor, omgifven af attributer af hans militäriska bragder. Hans grafvård står i den underjordiska kyrkan midtunder domens medelpunkt och är buggen af svart och hvit marmor. — Kyrkans byggmästare, sir Chr. Wren, som hade den fägnaden att i flera år öfverlefva denna ofantliga byggnads fulländande, ligger äfven här. Hans monument sitter öfver ingången till
