jorden genom gjutna tackjärnsrör, från hvilka den sedan vid hvart hus uppledes med blyrör.
För att förekomma, att i de hus, där man lyser med gas, flera ljus må brännas, än man betalar för, har Clegg imaginerat en gasmätare, fig. 9. Den består af en omvänd klocka ABCD, som simmar i en liten vattenreservoar. Genom vattnet går ett rör upp öfver ytan och lyfter klockan upp öfver vattnet med den kraft af tre fjärdedels tums vattenhöjd, som gasen har. Från klockans öfre botten går en ståltråd EF, som slutas med en konisk tapp passande till en konisk mutter i röret. Denna tråd kan förlängas eller förkortas och öppnar därigenom mer eller mindre den koniska öppningen. Om den nu åt någon är öppnad för 3 ljus och han tänder äfven ett fjärde, sa bli de alla så mycket svagare, och han får ändå endast samma kvantum gas. Om tryckningen på gasen varierar, så reglerar klockan, som stiger eller faller, gasens kvantum, därigenom att vid starkare tryckning och hastigare fart af gasen öppningen minskas, och omvändt.
De vanliga termolampinrättningarna äro annorlunda beskaffade. De bestå af fyrsidiga, något platta, långa järnkärl, öppna i båda ändar. Ur den ena går gasen, och i den andra inläggas och uttagas kolen, hvarefter en lucka tillkittas. Dessa fyrsidiga kärl inmuras bredvid hvarandra, så tätt de kunna ligga, 12, 15 och flere i raden, och eldstaden göres så, att hettan går först under och sedan ofvanpå dem. Kolen genombrännas här ej så fullt som i den förut beskrifna apparaten och ge mindre kvantum gas men mera tjära och en ganska betydlig kvantitet vatten, mättadt med kolsyrad ammoniak.
Gasen tvättas i två stora lårar fyllda med kalkmjölk, som af en arbetare emellanåt uppskakas, och den går från den ena till den andra.
