på en ofantlig höjd ofvanför och tätt bredvid staden. Vi besågo följande dagen slottet och dess park. Sedan man sett ett kungligt slott och en park, har man i hufvudsaken sett dem alla. Klockan 11 gjorde vi en promenad åt skogen i vagn (de flesta af det yngre sällskapet gingo till fots) och passerade byarna Thomery och Fonderie, som förse Paris med de sköna drufvorna, kallade les chasselas de Fontainebleau. Vi besågo här ett par kalkstensbrott, det senare vid Valvin. Vi dinerade här i skogen på en stor höjd i skuggan af lummiga bokar; Seineströmmen flöt förbi foten af kullen så godt som under våra fötter, och på andra sidan låg ett stort, tätt bebodt fält, på hvilket byarna Samoreau och Samois intogo främsta rummet. Vår mineralogiska kurs var nu slutad, och vi återvände till Fontainebleau, där vi superade tillsamman, hvarefter vi skilde oss från sällskapet. Afskedet från den älskvärde Brongniart var rörande. Våra ögon voro ej tårfria, och jag skildes från en tio månaders bekantskap såsom från en ungdomsvän, som man för alltid måste lämna. Då jag tog afsked af unge Brongniart, sade fadern med en allvarligt sorglig ton: »Ja, han har mera hopp att återse er.» Jag kan ej beskrifva det intryck denna scen gjorde på mig.
Klockan ½ 4 följande morgon sutto vi i diligensen, hvars cabriolet vi redan i Paris hyrt. Almroths ofantliga lekamen och den delen af mitt jag, som sitter, intogo hvar för sig en så dryg del af det redan trånga sätet, att Arfvedsons fina figur blef ännu mera komprimerad, och han kunde ej utan vårt gemensamma tillstånd lyfta sig af stället. Så rullade nu vagnen mot söder. I Montargis inhämtade vi klockan 10 ett slags middagsfrukost, som dock i anseende till sin beskaffenhet var hvarken det ena eller det andra. Har lärde vi känna resesällskapet, som fyllde diligensens insida och som bestod af sex personer, fyra karlar och tvenne kvinnor. Den ena af dessa var en ung nygift fru, för första gången på vägen att bli mor. Den andra syntes vara en gammal guvernant. Herrarne, af
